24 mars 2010

Dagen jag fick post i elskåpet

Jag har alldeles glömt att berätta slutet på historien som gick under namnet: Jakten på den försvunna skatten a.k.a presenter och post som hamnade på villovägar någonstans mellan Sverige och Frankrike. Ungefär fyra veckor efter att min och pojkvännens föräldrar har skickat paket till oss får vi slutligen två handskrivna lappar. De jag tidigare berättade om. Det är husets Concierge, eller fastighetsskötare sort of, som skrivit dessa. Varje dag i en vecka knackar vi på dennes dörr såväl morgon som kväll för att få de paket han skrivit väntar på oss. Rien. Nada. Inget.

Till slut skriver jag en lapp tillbaka, på franska så klart, och säger att vi kommer 9.45 nästa morgon. Ja men självklart, vad förväntar jag mig. Ingen är där så klart. Ny lapp, samma meddelande, repeterad procedur. Fortfarande inget. Efter en vecka således (nu har det hunnit gå sex veckor sammanlagt) får vi en ny lapp: Ni kan hitta paketet i en vit 'placard'. Vid den här tidpunkten visste jag fortfarande inte vad en placard var. Det hjälpte inte heller att allt var vitt i uppgången... Vi går fram och tillbaka som två idioter, tittar runt hörn, lyfter på saker, knackar oss fram, öppnar förbjudna dörrar, kikar i papperskorg, lyfter på trädgårskvastar. Allt medan våra grannar går förbi och undrar vad de dumma invandrarna håller på med den här gången. Ja inte vet jag. Ville bara ha mina paket! Vi ger upp och beslutar oss för att vara smarta och gå de sju våningarna upp i alla fall för att slå upp ordet 'Placard' i Prismas Franska Ordbok. När vi ska uppför trapporna ser jag i ögonvrån ett vitt elskåp. Kan det vara? Nej, vem lägger något i ett elskåp? Vågar vi göra bort oss ännu mer? Ja vi har inte direkt något mer att förlora. Voíla, resultatet ser ni nedan.





Äntligen fick jag mammas och pappas efterlängtade födelsedagspresent. Nyfikna?

English: I have totally forgot to tell you the ending of the story about the lost treasures, also known as presents and packages that got lost somewhere on the way from Sweden to France. About four weeks after our parents had sent everything to us we finally received two handwritten notes from our Concierge (housekeeper), the ones I told you about before. Everyday for a week we knock in his/her door morning as well as evening to take our packages. Rien. Nada. Nothing.

Finally I write a note back, in French of course, and tell the Concierge that we will come next morning at 9.45. But of course what did I expect. No one is there of course. New note, same message, repeated procedure. Still nothing. Thus, after a week (now it has been six weeks all together) we receive a new note: You can find your packages in a white 'placard'. At this moment I still didn't know what a 'placard' was. It wasn't helping that the whole lobby was in white... We walk back and forth as two idiots, look around the corners, lift up things, knock on things, open prohibited doors, take a glance in dustbins, maybe under the broom? Our neighbours pass by and look at us and wonders what the stupid foreigners are up to this time. Well how should I know, I only wanted my birthday presents! So we give up and decide to be smart and climb the stairs seven floors up to search the dictionnary for the word 'placard'. On our way I notice this white electrical cabinet. Can it be? No, who puts something in an electrical cabinet? Can we risk embarass ourselves even more? Well, it's not as if we have anything to loose anymore. And voíla, you can see the result above.

2 kommentarer:

  1. haha, man slutar aldrig förvånas över fransmännen ;-)

    SvaraRadera
  2. Japp, nyfiken!

    SvaraRadera