21 januari 2010

Amorino

Ett tyst krig pågår i Paris. Kriget mellan Berthillon och Amorino. Vi pratar glass. För mig är valet enkelt; Amorino vinner alla gånger. Det må vara så att Amorino är mer turistigt eftersom det finns på många ställen i stan. Det stämmer att det inte är franskt heller, utan italienskt. Men som ren smakupplevelse vinner den för mig. Berthillon är den inhemska glassen här och finns exklusivt på ön Ile St Louis där den skapades, en av de två öarna mitt i Seine. Jag läste någonstans att parisarna är väldigt stolta över den här glassen och en smakupplevelse med den anses som lyx. Därför brukar de unna sig glassen mest på helger och på måndagen efter ska det helst skrytas om att de ätit den och hur fantastisk god den var. En sofistikerad glass med andra ord. Jag får då helt enkelt ställa mig med den osofistikerade skaran för jag har testat Berthillon en gång och aldrig varit så besviken över ett glassköp. Kulorna var inte större än en vindruva och låg i botten på struten. Ja, ska det vara fint ska det vara sparsmakat tydligen. Men beställer jag två kulor vill jag inte att struten ska eka. 

Ska även tilläggas att jag inte tycker om Amorino av rent giriga skäl enbart. Amorinos glassar innehåller inga tillsatser eller extra socker så smakerna framhävs mer. Berthillons smakade mest sött på min tunga. Men ni får avgöra själva. Smaken är som baken, delad.

Men det jag ville sagt med det här superlånga inlägget var att vi idag unnade oss varsin strut med Amorino. Som jag hade suktat! 


Jag valde hederlig mastig choklad med favoriten kokos.


Max tog chokladen tillsammans med tiramisu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar