Efter över 100 dagars daglig och intensiv umgänge med den här skönheten börjar jag känna en saknad. En fantastisk period spenderade vi tillsammans. Vi stötte ihop på Svenska Kyrkan första veckan jag var i Paris då vi båda letade efter ett ställe att bo på. Det passade sig så bra när jag hittade ett ställe som var för stort för enbart mig. Vi flyttade in och de följande månaderna mötte vi Paris tillsammans. Med samma intresse för mode och mat behövde vi inte ens kompromissa. Tack Veronica för tiden. Jag lovar att upptäcka resten av Paris för dig nu till våren!
23 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
babe, du e sa himla rar, nog den van jag enklast kommit overrens med ever, inga komprimisser inga konstigheter (vi bada vet ju valdigt konstiga folk kan va...jag namner inga namn, hrm...) jag ska gora mitt basta for att komma och halsa pa dig, lovar.
SvaraRaderaTills dess onskar ja dig o Max ett gott nytt ar.
Kramar